Torekov Kultur Logo
  TOREKOV - DÅ OCH NU

Torekov är ett gammalt samhälle. Att man redan på 11-1200-talen byggde en förhållandevis stor kyrka, visar att det fanns en by med bofast befolkning. Huvudnäringen har varit fiske, det sillfiske som betytt så mycket för grundandet av exempelvis Skanör – Falsterbo och andra platser längs västkusten. Troligen har byn också varit en handelsplats för annat än fisk. Under en tid då det inte fanns vägar var sjön den naturliga kommunikationsleden och längst ute på Bjärehalvön fanns en skyddad vik. Under tider då fisket förlorat i betydelse utvecklades andra näringar med koppling till sjön, som kustfrakter, upphuggning av fartyg, skrot- och stenfiske.

Ända fram till 1950-60-talen höll sig byn i stort sett inom de medeltida gränserna. Därefter expanderade den beroende på den ökande turismen och efterfrågan på attraktiva hus i centrum, vilket fick som följd att den bofasta befolkningen sålde sina hus och bosatte sig i en ring kring den ursprungliga bykärnan. Detta betyder att den gamla byn ligger praktiskt taget tom och öde under vintersäsongen. Efterfrågan på fritidsboende har också medfört byggande av stora villaområden norr och söder om byn.

Sedan 1950-talet har det skett en omfattande strukturomvandling av Torekov till följd av affärsnedläggningar, minskat fiske, minskad sjöfart och växande turism. Kommunreformen 1952 då Torekov slogs samman med Västra Karup och Hov till Västra Bjäre kommun, betydde att byns administration flyttades till Västra Karup och Hov. Redan 1971 bildades storkommunen Båstad kommun och nu blev Båstad huvudort. Den enda kvarvarande livsmedelsaffären flyttades 1992 till en plats utanför bykärnan. Övriga affärslokaler såldes och gjordes om till privatbostäder. Skolan, som funnits här sedan 1769 flyttades till nybyggda lokaler utanför byn 1957. Torekovs enda stora industri Nolato som hade sin verksamhet inne i byn ända fram till 1972, byggde en ny fabrik någon kilometer från samhället. Den enda plats som fortfarande håller ställningarna som livlig samlingsplats är hamnen. Här har t.o.m. skett en utökning av aktiviteter genom att flera restauranger etablerat sig.

Gatorna i Torekov fick inte namn förrän på tidigt 1950-tal. Detta skedde i samband med kommunreformen. Denna grannlaga uppgift gick till Gunnar Bergström, arkivforskare och boende i Torekov sedan lång tid. Endast några få gator hade tidigare namn som Storgatan och Tunbyvägen samt Södra vägen. Det finns uppgifter om att nuvarande Wulffs gata hette Norra Strandvägen samt att Christopher Barfoths gata kallades Västra Strandgatan. En annan uppgift säger att Sankta Thoras väg kallades Strandvägen. I övrigt orienterade man efter vem som bodde där eller om det fanns någon speciell egenskap att hänga upp identiteten på som namnen Bläsinge eller Ydrehall. Byn var omgiven av obebyggda ”lyckor” öppna fält som Sandlyckan, Romarelyckan (nuv. Heimers lycka), Möllebacken m.fl eller strandmalar som vid Ydrehall och Råle. Befolkningen var så begränsad till antal att man inte hade några problem med uteblivna gatuadresser, alla kände alla.

Byggnadsmässigt har Torekov sin särprägel. Under äldre tid byggdes de enklare husen i skiftesverk med halm eller vasstak medan de mer välsituerade sjökaptenerna på 1800-talet uppförde sina hus i tegel. Efter branden 1858 uppfördes ett tio-tal tegelhus, kaptenshus, med samma mått och planlösning. Hustypen är troligen förd till Torekov av någon innovativ sjökapten, eftersom byggskicket är främmande för dåtidens skånska byggtradition. Hustypen karakteriseras av att de är breda ”satta” med en egen takvinkel. Gesimser och murade fönsteromfattningar ger ett burget intryck. Teglet är däremot av dålig kvalitet.
Typiskt för det gamla Torekov var att byggnaden låg nära gatulinjen. Det vanligaste var att husen hade en i gatan utstickande mittrappa. Dörrarna var paneldörrar, oftast med ett litet ljusintag i dörrens övre del. Över dörren fanns ett lågt, liggande fönster. Dessa kan särskilt studeras i Bläsinge där de oftast bevarats. Den nya bebyggelsen längs Storgatan har tyvärr inte följt traditionen att vända sig utåt utan sluter sig istället.

Den huvudsakliga bebyggelsen härstammar från tiden efter 1860 beroende på flera allvarliga bränder. De enda gator som har bebyggelse äldre än 1800-talets mitt är Pål Romares gata (den södra delen), Väktaregränd samt Bläsinge. Byn var känslig för brand beroende på byggnadssättet, trähus med halm eller vasstak. Gatorna var trånga och husen ofta sammanbyggda vilket medförde att om ett hus brann, spreds elden till omgivande bebyggelse. Stora bränder inträffade 1737, 1858, 1880, 1886, 1891, 1892, 1899. Den mest förödande var branden 1858 då mer än halva byn inklusive den medeltida kyrkan lades i ruiner. Inte mindre än 47 hus förstördes och drygt 500 personer blev hemlösa. År 1889 tillsattes en brandvakt som hade som uppgift att från klockan 10 på kvällen till 4 på morgonen gå runt i byn. Från alla gathörn skulle utrop ske. Det finns olika uppgifter på vad som ropades. En version är:

För ill och brann och tjyvahann
Bevare oss Herren Gud
Klockan är (fyra) slagen
Och vinnen e (sydväst)

varefter han tutade i sin lur.

I slutet av 1800-talet hade man i Torekov vidlyftiga planer på att här skapa en viktig export- och importhamn. Privata initiativ togs bl.a. av Johan Jacob Ekman, gift med dottern till ”kungen av Torekov”. Han var driftig och importerade kol direkt från gruvorna i England. Möjligen kan också stenindustrin medverkat till planerna. 1885 drogs västkustbanan över Båstad – Grevie vilket medförde ökad konkurrens om frakter och Torekovs hamn förlorade i betydelse. Torekovs kommunstämma beslutar därför 1896 att arbeta för att järnväg dras mellan Torekov – Förslöv och så sent som 1914 finns ett förslag att dra järnväg via Västra Karup till Grevie.
Av de storstilade planerna blev inget.

Av: Sia johnson

Vill du läsa mer kan du beställa årsskriften "Torekov - Då och nu" för 50kr.